gotta work on my distant and aloof attitude obviously ;P

och så kommer han uppsmygande där bakom, föreläsaren...
han har sin kollega med sig, och jag tänker "nej...inte idag..jag orkar inte".. och jag har fortfarande ingen bra ursäkt eller förklaring på lager till varför jag inte har ett litterärt mini-verk i fickan till honom. och jag är trött, har ont i huvudet..och vill inte...
jag gör mig dryg, och otillgänglig..så mycket jag bara kan. näsan i vädret, fuck-off attityd i ögonen, tonårssteg i benen, händerna i fickorna.. - jag skulle inte ens prata med mig själv där och då.
men jag ser det på honom, i hans ögon, när han vänder sig om...he's gonna talk to me...
och jag vet att jag är varken dryg eller otillgänglig.. och jag kan antagligen inte säga fuck off med ögonen för jag gillar människor..(även om jag inte är vrålförtjust i just honom just nu)
och jag vet att det antagligen syns.

så han kryper upp, så där nära så han nuddar mig, och frågar med den där rösten som är intresserad av det jag skriver, och jag kan inte hålla ens fejk-attityden längre. utan blir artig och försöker förklara utan att förklara, eftersom det är hemligt och min kompis går bredvid.
och jag förstår inte varför han bryr sig?
han borde verkligen inte tycka om mig. jag är så otroligt ointresserad av hans ämne och det syns på varje centimeter av mig...

och i övrigt har förresten främmande människor börjat prata med mig bara så där.
typ mammor med barnvagnar, utbytesstudenter och annat folk.
bara appropå ingenting.
det är något konstigt med folk just nu, eller så är kanske klimatförändringarna att skylla där med. fast mer som i att det är på väg att bli vår.

det är egentligen rätt så trevligt. jag bara önskar att jag hade mer tid och energi att prata med dem.
och min jag-orkar-inte/hålla-folk-på-avstånd-attityd, som ska köpa mig lite tid till tiden återvänder till mig, verkar det ju inte vara just så mycket bevänt med..