hormones are evil...eeeevil

ja...inte sådana hormoner som sätter igång pirr i magen, lust, kärlek och slår in världen i rosa bomull...
sådana hormoner är helt okej faktiskt.
men sådana där hormoner som kommer krypande runt mens, och ska kallas pms, men borde kallas när-som-jävla-helst-kring-mens-menstruella-symptom...
de - de är evil. as evil as it gets.

sprider osäkerhet i magen, gör en till cry-baby, så att man måste vira in sig i filtar, ligga i sängen och gömma sig under kuddar, leendet blir falskt och man behöver egentligen bara titta på en med annat än rosenskimmer i ögonen så kommer tårarna. i alla fall på insidan.
och jag blir rädd, känner mig ensam och osäker, och känner mig så långt borta. och jag vet, vänta ut är svaret. ringa hem till mamma och vara så liten som jag är i alla fall innuti, om inte utanpå.
men jag orkar inte vänta..hormoner är som spöken. rädslan växer trots att man vet att det bara är vinden som låter och inte riktiga spöken.

och jag skulle behöva en varm famn, en kyss, och så mycket försäkran att det borde vara patetiskt. men jag har inte det just nu. jag har bara hormoner. och en jävla nalle att krama.