once I was naïve...

en gång för inte alldeles för länge sen, men ändå en hel värld bort. en av de gånger vi gick igenom alla jag-saknar-dig-såååå. en gång innan vi träffats. en gång innan februari.
jag minns att hon sade - jag vet att vi saknar varandra jättemycket nu, redan innan. men det kommer bli ännu värre sen, efter vi har träffats.
jag tänkte att nejdå, det klart det inte blir..inte värre... jag saknar och längtar efter henne så himla mycket nu, det kan inte bli värre. och sen - ja sen - då vet man ju i alla fall vem som finns på andra sidan, då har man någonting mer att knyta känslan i

självklart hade hon rätt.

nu vet jag ju vem som finns på andra sidan!!
och minnena som känslan knyts i kan få en att klättra på väggarna av "vill ha - nuuu!"...
samtidigt som minnena hjälper... jag vet precis hur hon ser ut där hon ligger i sin säng på andra sidan östersjön där jag ligger i min, skymningen utanför våra fönster och telefonerna tätt, tätt till öronen. jag vet precis hur varje ljud jag hör förankras i hennes minspel, och jag ler tills jag får träningsvärk i kinderna av att höra och veta... och tidsräkningen inte så mycket handlar om veckor och helger, utan om månader och tankar som "idag är det september...det betyder mindre än en månad!"

idag är det september....det betyder mindre än en månad...

men hon är liten och sjuk nu...och jag vill vara där.. inte om en månad utan nu.. ta hand om, stryka trötthetstårar ur hennes ansikte och vaka över hennes drömmar.
jag frågar lillasyster varför inte alla mina platser där hjärtat finns kan ligga bredvid varandra?
hon svarar snusförnuftigt att "det skulle ju inte få plats!". sen säger hon att hon vill ha en "kem" i julklapp. så att jag kan se henne och hon kan se mig när vi pratar.
jag funderar och förstår att "kem" är "cam". och önskar igen att alla mina plaser kunde ligga bredvid varandra...
...i hjärtat får de ju plats!