jag har ett plåster över hjärtat...
...ett stort ett. ett med bamse. ett som jag fick runt femtiden igår morse för att våra hjärtan inte skulle göra för ont när vi var tvunga att säga goodbye och radion timade oss och bara spelade låtar om sådana som åker idag, och sådana som saknar sådana som åker.
jag tittar på plåstret.
bamse - det är styrka och mod det.
men det gör fortfarande ont.....
första natten igen att somna ensam, första morgonen att vakna själv...
jag känner mig som en blomma som man bryter av ett blad på. när man har den i ett sånt där ljus, ni vet. då man bara kan se hur blomman strålar ut smärta.
om jag var i det där ljuset tror jag jag skulle vara självlysande.
jag trodde verkligen att det skulle vara lättare och lättare att säga hejdå, att man var van, och att man visste att man ses ju "snart" igen.
det är det inte. det är svårare. svårare som tusan.
hemma känns inte längre som hemma.
det känns bara som ett blått rum. bara.
hemma känns som...att hemma kan lika gärna vara borta, men att det blir hemma för att hon är där. jag känner mig hemma hos henne....
jag vill flytta, göra ett nytt hem, med båda våra namn på brevlådan.
där vill jag bo.
det hjälper inte ens att tänka på att harry potter kommer ut på onsdag. och när inte ens DET hjälper - då är det illa...
36 dagar tills nästa gång.
36.
jag tittar på plåstret.
bamse - det är styrka och mod det.
men det gör fortfarande ont.....
första natten igen att somna ensam, första morgonen att vakna själv...
jag känner mig som en blomma som man bryter av ett blad på. när man har den i ett sånt där ljus, ni vet. då man bara kan se hur blomman strålar ut smärta.
om jag var i det där ljuset tror jag jag skulle vara självlysande.
jag trodde verkligen att det skulle vara lättare och lättare att säga hejdå, att man var van, och att man visste att man ses ju "snart" igen.
det är det inte. det är svårare. svårare som tusan.
hemma känns inte längre som hemma.
det känns bara som ett blått rum. bara.
hemma känns som...att hemma kan lika gärna vara borta, men att det blir hemma för att hon är där. jag känner mig hemma hos henne....
jag vill flytta, göra ett nytt hem, med båda våra namn på brevlådan.
där vill jag bo.
det hjälper inte ens att tänka på att harry potter kommer ut på onsdag. och när inte ens DET hjälper - då är det illa...
36 dagar tills nästa gång.
36.
posted by Mio at 11:41 fm
6 Comments:
Jag vet av egen erfarenhet att det inte gör mindre ont för var gång utan precis som du säger blir det värre och värre!! Efter 1 och ett halvt år med hemska avsked bor jag nu bakom en dörr med båda våra namn på dörren;)!! Håll ut det kommer att ordna sig!!
Det blir värre och värre tills man inte står ut längre.
Antingen bryter man eller flyttar ihop.
Se till att ni börjar planera för ett gemensamt hem, eller åtminstone bo i samma stad.
Man orkar inte hur länge som helst.
Håll ut vännen och räkna ner tills drömmen blir sann. Det kommer gå snabbare än du tror även om det inte känns så när ni är isär.
Kram på dig!
ÄLSKAR DIG!
tackar för råd och pepp.
vi har planer på att skaffa gemensam brevlåda i framtiden..frågan är bara när framtiden kommer..om allt ifrån 6mån till 1.5 år.
och jag blundar och vill att det ska vara framtid nästa gång jag öppnar ögonen.
När inte ens Harry Potter kan vara magisk, dåfan får man undra var världen är påväg...
Skicka en kommentar
<< Home