men jag KAN ju det här..egentligen!

hur kommer det sig egentligen att jag som kan det här med människor, som förstår det här med relationer, som oftast bara behöver titta in i en människas ögon för att se hur den tänker och känner - hur kommer det sig egentligen att jag blir helt vilsen med henne, helt sårbar och utan tolkningsramar, och inte har den minsta aning om vad som försigår inne i henne?
hur tänkte egentligen gud/universum/någon, när han/hon bestämde sig för att sätta alla tolkningsmekanismer man förlitar sig på ur spel när man går och blir så där..för...för..förälskad typ, just då när man behöver dem som mest?
det var väl inte så där speciellt smart tänkt, eller hur...
kontraproduktivt snarare.
alltså..om jag hade fått bestämma så hade det inte varit så..

utan tolkningsmekanismer hamnar man ju i att bara förlita sig på sitt mod, traska rakt in i det okända utan att ha en aning om vad det är.
ett mod som råkar bo granne med en enorm rädsla för att vara sårbar och nära..
yeah, som sagt, Mr/Miss Bigshot? kunde du inte tänkt liiite annorlunda?

men jag antar att det är bra det där ändå, att typ förälskelse kanske är en starkare kraft än rädsla?
att man glömmer bort att man står med darrande ben och hjärta på okänd mark de stunder när hon t.ex. tar ens hand i sömnen.. då darrar liksom hjärtat av en helt annan anledning för en stund.
eller när hon kysser en hejdå offentligt, utanför universitetsbiblioteket i rusningstid.. då försvinner den också.
...eller jag tror i alla fall att det är offentligt...det händer liksom något konstigt när hon gör så. alla andra människor i världen, och liksom egentligen hela världen..den försvinner bort när hon gör så. den finns inte, syns inte, glöms...bara hon finns då.
hrmm...