på tal om vikten att sprida hbt-medvetenhet till skolvärlden...
...så har jag hamnat i ett litet dilemma just nu...
på dagens seminarium diskuterades kreativitet och flow, och vad man själv gör för aktiviteter som handlar om kreativitet.
en av mina saker är skrivandet.
vad jag har skrivit, hur jag har skrivit, nivån, ordvalet, stilen, inriktningen, målgruppen, känslan - det har varierat.
men skrivandet består.
ett tag skrev jag för att överleva, ett tag skrev jag för att jag levde.
jag har skrivit dikter, jag har skrivit texter, sagor, serier, känslor, iaktagelser, upplevelser, jag har målat med ord, jag har varit witty, jag har varit djup, jag har varit emotionell...men jag har alltid skrivit. så det kändes naturligt att ta upp det.
just nu skriver jag bara blogg, men det gör mig glad, det är kul, och det är en av de delar som ger mig utlopp för kreativitet i vardagen...
så jag pratade om skrivande.
även om jag inte berättade vad jag skrev, då ingen vet.
jag måste ha berättat på ett rätt så bra sätt misstänker jag..
för föreläsaren som jag hela tiden trott ser på mig och ser en liten omogen, trulig, förvuxen tonåring som släntrar runt med keps inomhus, händerna i fickorna i sina baggy-jeans, inte säger så mycket, ler och busar på rasten, tecknar sina anteckningsmarginaler fulla med diverse grejer (man kan faktiskt lyssna bättre så, även om man inte tror det), som inte riktigt ser ut som den psykologstudent man räknar med att hitta på universitetet bland alla koftor, kavajer, eller bara medelålders människor...
föreläsaren som ger intrycket av att vara en dryg, gammeldags, fransk aristokrat som inte lyssnar så mycket när man pratar, och som mest kritiserar...
den föreläsaren tog mig vid sidan av under rasten och frågade om jag skrev mycket...
frågade om han inte kunde få läsa det jag skrev, att det vore alldeles väldigt intressant. och hans ögon lös till fashinerat, och jag blev helt ställd och lite smickrad, och visste inte riktig vad jag kunde säga. "nej" passade inte riktigt i situationen...
så jag sade mest "tack" (vad jag nu tackade för vet jag inte) och att jag skulle kolla om jag hittade något som var delgivningsbart...
och sitter nu här, och inser att det senaste året har det skrivits mest blogg när det har skrivits. och inser att visst skulle jag kunna ge honom den hemliga länken till min blogg... och visst är det bra att sprida hbt-skimmer över tankarna till fler människor som inte tänker på sådant så mycket i vardagen.
men...kanske inte riktigt...
dels tror jag inte att stilen jag har valt att skriva den här bloggen är riktigt den stilen som han skulle förstå och uppskatta. trots att den är medvetet vald för syftet...
dels....känns det aaaaaningen knepigt att delge mitt kärleksliv, sexliv, dejtinghistoria, mitt hjärta, min smärta och mina drömmar till en föreläsare...
inte riktigt helt bekvämt att delge min snart 60åriga föreläsare mina tankar om hur det är att leva ett liv i förnekelse om sin läggning, och hur underbart det är när man kommer ut och är fri och erkänner sig själv. i alla fall inte när det finns meningar och termer som "bröst är guds gåva till världen", "postraumatiskt hångelsyndrom", eller "fitta" invävda kontinuerligt i texten...av någon anledning känns det inte helt, totalt bekvämt....
råd någon?
jag har inte riktigt tid att sitta och skriva ihop en fashinerande, djup och rolig text bara för hans skull just just nu...
tippex kanske...
på dagens seminarium diskuterades kreativitet och flow, och vad man själv gör för aktiviteter som handlar om kreativitet.
en av mina saker är skrivandet.
vad jag har skrivit, hur jag har skrivit, nivån, ordvalet, stilen, inriktningen, målgruppen, känslan - det har varierat.
men skrivandet består.
ett tag skrev jag för att överleva, ett tag skrev jag för att jag levde.
jag har skrivit dikter, jag har skrivit texter, sagor, serier, känslor, iaktagelser, upplevelser, jag har målat med ord, jag har varit witty, jag har varit djup, jag har varit emotionell...men jag har alltid skrivit. så det kändes naturligt att ta upp det.
just nu skriver jag bara blogg, men det gör mig glad, det är kul, och det är en av de delar som ger mig utlopp för kreativitet i vardagen...
så jag pratade om skrivande.
även om jag inte berättade vad jag skrev, då ingen vet.
jag måste ha berättat på ett rätt så bra sätt misstänker jag..
för föreläsaren som jag hela tiden trott ser på mig och ser en liten omogen, trulig, förvuxen tonåring som släntrar runt med keps inomhus, händerna i fickorna i sina baggy-jeans, inte säger så mycket, ler och busar på rasten, tecknar sina anteckningsmarginaler fulla med diverse grejer (man kan faktiskt lyssna bättre så, även om man inte tror det), som inte riktigt ser ut som den psykologstudent man räknar med att hitta på universitetet bland alla koftor, kavajer, eller bara medelålders människor...
föreläsaren som ger intrycket av att vara en dryg, gammeldags, fransk aristokrat som inte lyssnar så mycket när man pratar, och som mest kritiserar...
den föreläsaren tog mig vid sidan av under rasten och frågade om jag skrev mycket...
frågade om han inte kunde få läsa det jag skrev, att det vore alldeles väldigt intressant. och hans ögon lös till fashinerat, och jag blev helt ställd och lite smickrad, och visste inte riktig vad jag kunde säga. "nej" passade inte riktigt i situationen...
så jag sade mest "tack" (vad jag nu tackade för vet jag inte) och att jag skulle kolla om jag hittade något som var delgivningsbart...
och sitter nu här, och inser att det senaste året har det skrivits mest blogg när det har skrivits. och inser att visst skulle jag kunna ge honom den hemliga länken till min blogg... och visst är det bra att sprida hbt-skimmer över tankarna till fler människor som inte tänker på sådant så mycket i vardagen.
men...kanske inte riktigt...
dels tror jag inte att stilen jag har valt att skriva den här bloggen är riktigt den stilen som han skulle förstå och uppskatta. trots att den är medvetet vald för syftet...
dels....känns det aaaaaningen knepigt att delge mitt kärleksliv, sexliv, dejtinghistoria, mitt hjärta, min smärta och mina drömmar till en föreläsare...
inte riktigt helt bekvämt att delge min snart 60åriga föreläsare mina tankar om hur det är att leva ett liv i förnekelse om sin läggning, och hur underbart det är när man kommer ut och är fri och erkänner sig själv. i alla fall inte när det finns meningar och termer som "bröst är guds gåva till världen", "postraumatiskt hångelsyndrom", eller "fitta" invävda kontinuerligt i texten...av någon anledning känns det inte helt, totalt bekvämt....
råd någon?
jag har inte riktigt tid att sitta och skriva ihop en fashinerande, djup och rolig text bara för hans skull just just nu...
tippex kanske...
posted by Mio at 7:31 em
7 Comments:
oj oj!
hur mycket pushade han for det?
han ar gammal...han kanske har glomt imorgon :P
det later som att skrivandet framst var ditt verktyg att ta dig igenom perioder i ditt liv och det ar ju hogst personligt. summa summarum
jag tycker inte att du ska ge honom nagot att lasa om du inte vill
Haha, shit vilken grej. Men du kan ju säga att du mest skrivit dagbok de senaste åren, att den är privat och att det andra känns för gammalt. Att sedan den s.k. dagboken egentligen är en blogg behöver du ju inte tala om.
Jag tycker inte du ska såga honom för att han är äldre.
Om han levt i 60 år, har han ju utvecklats i 60 år. Tänk på det. Jag tror stenhårt på att människan utvecklas för varje år hon lever. Och ju längre hon lever, ju mer är hon med om och ju klokare blir hon.
Han har säkert både sett och hört det mesta.
Men det viktigaste är att du själv känner vad du vill berätta. Integriteten är viktig och den ska du inte trampa på.
E.
Go for it, säger jag. Angående ordet "fitta" så har jag använt det i mitt och min kompis fanzine som är vårt projektarbete och som följdaktligen kommer att läsas av inte bara en handledare, utan även en medbedömare. Är väl inte så farligt ;) Men jag är ju lite som jag är och hade nog gladeligen delat ut min bloggadress till mina lärare och tänkt "nu kan vi ju diskutera ALLT med varandra!".
Nej, jag vet fan inte vad jag snackar om. Jag är lite trött. Men om du inte tycker att det känns för utlämnande så tycker jag lugnt att du kan göra det.
Jag skulle nog inte göra det. Det kanske är en bättre idé att välja ut ett blogginlägg, skriva ut det och visa för honom som ett exempel på vad du skriver privat. På det viset behöver du inte ge honom tillgång till hela bloggen, som du därefter kanske skulle behöva censurera eftersom du inte vet om han fortsätter gå in och läsa.
jag tycker att brudens idé är bra om du beslutar dig för att dela med dig av något. Men nämn inte att det kommer från en blogg...finns det online så går det att hitta på mindre än 5 sekunder.
alltså..jag lutar personligen mer åt ze7en och brudens håll...
jag hoppas att han glömmer bort, och om inte annat - så får jag välja och censurera lite. det känns inte helt smidigt att ge honom tillgång till hela det senaste årets dejtinghistoria och känslosvängar..
även om han /kanske/ utvecklats i 60 år på ett bra sätt, och även om han säkerligen skulle kunna hantera det /på något sätt/, så behöver han inte känna till om mitt sexliv. det är liksom inte något som känns absolut essentiellt att delge honom...
Skicka en kommentar
<< Home