my bonn...Baby is over the ocean, my Baby is over the sea
my Baby is over the ocean, so bring back my Baby to meeeeee!
jag är tillbaks nu.
jag vet att jag tycker att livet bara rusat på i 120 sen jag kom ut ur garderoben med en försiktig smäll som det laddats för i 10 år. att livet bara HÄNDE då därefter, att det var som att vara med i en såpopera...drama, action, drama, action....
och nu har jag varit med om en sån där springa-till-flyget-nästan-missa-det-för-att-träffa-kärleken scen åxå!
det är inte riktigt fullt så mysigt och gulligt att nästan missa flyget som det är på film, men kramen när man kommer fram är precis lika bra och ännu bättre! ;)
det hela började med att tåget, efter typ 30 min's färd totaldog mitt på en åker i ingenstans. och då menar jag INGENSTANS...jag vet inte om det stället hade nått namn...det hade i alla fall inga vägar. tågpersonalen vägrade släppa ut mig, eftersom det tydligen inte är lagligt, och efter att ha stått stilla i kanske 2 timmar på samma åker, och försökt coordinera ihop världens alla möjliga resurser på mobil, andats i en imaginär papperspåse, och försökt övertala konduktören 300 gånger att det visst var helt okej att släppa ut mig, för att jag måste till flyget och jag skymtade en bensinmack i fjärran, rullade loket sakta igång igen. dock en halvtimma efter den absolut sista tidsgränsen för att hinna ifatt till flyget.
det letades därmed upp en ungersk Dobert som skulle med samma flyg, hölls ett dramatiskt och mycket övertalande tal och skaffades en mycket dyr (läs över 1000:-) taxi som fick intsruktioner om att köra så fort det bara gick (dock sades inte liv-eller-död repliken, även om det kändes så). körsträckan som tar 1.5 timmar gick på 1 timme, vi rusade in i terminalen 5 minuter innan checkin stängde, fick kuta mellan folk, över väskor, under armar bort till boarding och kom på planet precis innan det skulle lyfta.
aldrig har jag varit så glad att se ett flygplan (jag brukar blunda, eller i alla fall kisa) som då!
och att krama Baby i flera minuter på en tågstation i Tyskland efter några timmar gjorde allting värt det.
det har ägnats massor med tid åt att make up for lost time... det har kramats, och kramats, och pussats, hånglats, nosat, pillat, petat , luktat, eh..piiiiiiiiip, mysts, tittats, kittlats, brottats, fnittrats, duschats, busats, lekts, pratats, med mera i 11 dagar.
det har setts på amerikans fotboll (och riktiga cheerleaders! flera huuuundra), festats, fikats, ätit ute, promenerats hand i hand mitt i natten över highways, byggplatser och fält, tittat på japanska fyverkerier med armarna om varandra, lästs barnböcker på respektive språk (ie: jag har alltså kämpat mig igenom -sch och -rsssssh ljud som tusan) band rehearsats, skrivits texter tillsammans....ooooooch mycket mer.
det har till och med spenderats varsin heldag ensam med respektive mamma och pappa B, när Baby jobbade. okej, jag ska erkänna att jag var rädd, men vi överlevde alla tre. och jag tror att jag lärt mig förstå tyska lite bättre (eftersom de inte pratar engelska och jag inte vill verka okänslig och inte förstå vad de säger på tyska så måste jag ju fatta....) det har till och med SHOPPATS med mamma B. och då kan vi ju tillägga att jag shoppar inte med någon annan....
på vägen tillbaka bads det till gud åxå. när kaptenen hojtade "fasten seatbelts, fasten seatbelts!!!!", alla flygvärdinnor hoppade ner i vilken stol som helst som var närmast, nosen på planet tippade neråt och vi förlorade höjd fort som tusan....
sen att jag blev inlåst på tåget igen (fast på stationen, så jag kunde se liv utanför i alla fall), och att bussen hoppade över min station, spelar mindre roll efter det.
nu är jag här, och hon är där.
jag har tillfällig vårdnad om ett gosedjurs lejon, och ska åka hem och bo 3 månader (MÅNADER) men mina föräldrar. vänta på henne där om mindre än en månad, och sen ska vi spendera tid tillsammans med min lätt homofoba far, som dock älskar henne, och resten av familjen i 11 dagar till tillsammans.
och jag vet att det är mindre än en månad kvar, och att jag kanske behöver den tiden för att lära mig hur man kör till Linköpings tågcentral massor med timmar bort, då tågen inte längre går efter fem....
men jag saknar henne ändå redan nu....
I ♥ You
jag är tillbaks nu.
jag vet att jag tycker att livet bara rusat på i 120 sen jag kom ut ur garderoben med en försiktig smäll som det laddats för i 10 år. att livet bara HÄNDE då därefter, att det var som att vara med i en såpopera...drama, action, drama, action....
och nu har jag varit med om en sån där springa-till-flyget-nästan-missa-det-för-att-träffa-kärleken scen åxå!
det är inte riktigt fullt så mysigt och gulligt att nästan missa flyget som det är på film, men kramen när man kommer fram är precis lika bra och ännu bättre! ;)
det hela började med att tåget, efter typ 30 min's färd totaldog mitt på en åker i ingenstans. och då menar jag INGENSTANS...jag vet inte om det stället hade nått namn...det hade i alla fall inga vägar. tågpersonalen vägrade släppa ut mig, eftersom det tydligen inte är lagligt, och efter att ha stått stilla i kanske 2 timmar på samma åker, och försökt coordinera ihop världens alla möjliga resurser på mobil, andats i en imaginär papperspåse, och försökt övertala konduktören 300 gånger att det visst var helt okej att släppa ut mig, för att jag måste till flyget och jag skymtade en bensinmack i fjärran, rullade loket sakta igång igen. dock en halvtimma efter den absolut sista tidsgränsen för att hinna ifatt till flyget.
det letades därmed upp en ungersk Dobert som skulle med samma flyg, hölls ett dramatiskt och mycket övertalande tal och skaffades en mycket dyr (läs över 1000:-) taxi som fick intsruktioner om att köra så fort det bara gick (dock sades inte liv-eller-död repliken, även om det kändes så). körsträckan som tar 1.5 timmar gick på 1 timme, vi rusade in i terminalen 5 minuter innan checkin stängde, fick kuta mellan folk, över väskor, under armar bort till boarding och kom på planet precis innan det skulle lyfta.
aldrig har jag varit så glad att se ett flygplan (jag brukar blunda, eller i alla fall kisa) som då!
och att krama Baby i flera minuter på en tågstation i Tyskland efter några timmar gjorde allting värt det.
det har ägnats massor med tid åt att make up for lost time... det har kramats, och kramats, och pussats, hånglats, nosat, pillat, petat , luktat, eh..piiiiiiiiip, mysts, tittats, kittlats, brottats, fnittrats, duschats, busats, lekts, pratats, med mera i 11 dagar.
det har setts på amerikans fotboll (och riktiga cheerleaders! flera huuuundra), festats, fikats, ätit ute, promenerats hand i hand mitt i natten över highways, byggplatser och fält, tittat på japanska fyverkerier med armarna om varandra, lästs barnböcker på respektive språk (ie: jag har alltså kämpat mig igenom -sch och -rsssssh ljud som tusan) band rehearsats, skrivits texter tillsammans....ooooooch mycket mer.
det har till och med spenderats varsin heldag ensam med respektive mamma och pappa B, när Baby jobbade. okej, jag ska erkänna att jag var rädd, men vi överlevde alla tre. och jag tror att jag lärt mig förstå tyska lite bättre (eftersom de inte pratar engelska och jag inte vill verka okänslig och inte förstå vad de säger på tyska så måste jag ju fatta....) det har till och med SHOPPATS med mamma B. och då kan vi ju tillägga att jag shoppar inte med någon annan....
på vägen tillbaka bads det till gud åxå. när kaptenen hojtade "fasten seatbelts, fasten seatbelts!!!!", alla flygvärdinnor hoppade ner i vilken stol som helst som var närmast, nosen på planet tippade neråt och vi förlorade höjd fort som tusan....
sen att jag blev inlåst på tåget igen (fast på stationen, så jag kunde se liv utanför i alla fall), och att bussen hoppade över min station, spelar mindre roll efter det.
nu är jag här, och hon är där.
jag har tillfällig vårdnad om ett gosedjurs lejon, och ska åka hem och bo 3 månader (MÅNADER) men mina föräldrar. vänta på henne där om mindre än en månad, och sen ska vi spendera tid tillsammans med min lätt homofoba far, som dock älskar henne, och resten av familjen i 11 dagar till tillsammans.
och jag vet att det är mindre än en månad kvar, och att jag kanske behöver den tiden för att lära mig hur man kör till Linköpings tågcentral massor med timmar bort, då tågen inte längre går efter fem....
men jag saknar henne ändå redan nu....
I ♥ You
posted by Mio at 3:37 em
7 Comments:
då kör du via sthlm så ska jag visa dej! glöm inte kladdkakan ;)
i ♥ you too, smurf!!!!!
gud vilket rafflande äventyr! det blir snart dax för dig att skriva en roman av alltihopa. :P
"på vägen tillbaka bads det till gud åxå. när kaptenen hojtade "fasten seatbelts, fasten seatbelts!!!!", alla flygvärdinnor hoppade ner i vilken stol som helst som var närmast, nosen på planet tippade neråt och vi förlorade höjd fort som tusan...."
Shit, på riktigt? vad hände sen?
I'm not jesus:
du jag vet inte riktigt vad som hände... efter kaptenens snabba röst, flygvärdinnornas rädda blickar och alla passagerares tryckta tystnad så slocknade helt plötsligt seatbelt signen lika plötsligt, om dock vad som kände som ett bra tag senare, vi slutade tappa höjd och skaka, flygvärdinorna reste på sig och log och INGEN sade ett knyst. ingenting.
det ahde varit sweet att höra ett "ja det här var bara ett xxxxxxxx, och ingenting farligt" från kaptenens sida eller nån form av förklaring... :S
ska det inte vara "Over the ocean, over the SEA"....?
eh, jo.
så klart!
kan jag skylla på att jag skrev det samtidigt som jag 3-månaders packade, mailade och städade...?
Skicka en kommentar
<< Home