appropå det där med dagböcker.. alt. förlåt

dagböcker är antagligen den minst representativa skrivformen, ever....
det är de man vänder sig till när man är antingen hög som ett hus, ilsken som en räv eller låg som...låg som...eh..ja - låg helt enkelt.
det är där man skriver av sig sakerna som man egentligen knappt tänker inom sig, och aldrig skulle säga högt, eftersom det inte är saker man menar hälften av tiden. ventilatorn för att få ut alla fjortistankar, och kunna fungera som man ska och som man vill, och som man är...
läser man bara dagböcker, är nog risken stor för att man framstår som borderlinebrud...
det är liksom vitsen med dem...att få ut extremerna....ungefär som småttingen som väser fram "jag hatar dig mamma" när den inte får godis före maten...
bara för att så det ur sig, att hantera när världen går emot en, eller man känner sig missförstådd, eller missförstår sig själv så man inte ens förstår andra runt omkring...
kan man skriva dagbok balanserat?

jag lade ner den sortens dagbok här för ett tag sedan...men spåren finns kvar. spår som jag inte ens menat då, men som finns, för att det fanns en virrig tid när allt var nytt och jag inte visste vem jag var, eller vem jag var i förhållande till andra längre. när jag tagit det största steget och inte visste vad som var upp och vad som var ner ett tag...
försökte hitta någon konstig balans i en värld som snurrade, trodde jag var tvungen att vara hård varje gång jag trodde jag blev hotad, för att jag trodde att det jag nyss vunnit efter 10 års kamp skulle försvinna annars. när det inte ens var något hot som fanns, utan bara jag som var rädd för mina egna skuggor som fanns bakom mig, och höll hårt i något som jag inte förstod.

trodde jag var tvungen att vara hård, stark och missförstådd för att hitta mig själv och kunna behålla det jag trodde varit så bräckligt och ljusskyggt så länge. måste vara beredd på kamp, tänk om det skulle tappas och gå sönder?
jag vet ju - att det enda som händer när man är beredd, är att man ser det man tror ska komma, fast det bara är det som finns innuti en som man lägger ut.

det är som att gå igenom tonåren igen, nycker, hormoner, polarisering - hela kittet. fast man är helt oberedd, världen runt omkring är annorlunda och man ska fungera på en annan nivå...
som tur är så går den perioden fortare nu än då, och jag har lagt ner tonårsdagboken... men spåren finns kvar.

det värsta är när de sårar någon som betyder mycket.