jagkansjälv!

hur kan man vara så stolt över en liten liten slinga toner som man spelar om och om och om igen, tills man inser att man bör vara jätteglad att man bor själv, för att om man hade haft nån annan här så skulle den antagligen kräkts på en och slagit gitarren i huvudet på en...
och hur kan man spela den så mycket att man tror fingrarna ska gå sönder av de djupa märkena, och sen ändå göra om'et fem minuter senare innan det ens slutat göra ont?

jag vet inte, men jag är så där barnsligt stolt i alla fall..

jag hade just beslutat mig för att jag nog inte var en sån där som egentligen kunde lära mig det där med att vara musikalisk (fast jag lät rätt okej förut där ett tag). att jag säkert var den som kunde lära mig att spela "rätt" om jag tänkte efter när jag gjorde det, men aldrig så där med känsla.
jag kom liksom på nu att det var där jag gjorde felet... alla gånger jag försökt komma på hur man egentligen räknar för att det ska bli så som de blir när det blir rätt.. alla de gångerna har inte gått så bra. jag vet inte varför jag envisas med att försöka tänka efter när jag vet att jag inte ska..
nu låter det som att jag inte är så bra på att tänka (och det är jag visst det, jag är jävligt bra på att tänka haha) men det jag är ännu bättre på är att känna efter, det är ju då allt blir som det ska. (och nu låter det dessutom jättefint. tills jag säger ajajajjjj mitt i...)

och jag tänker på att jag kan faktiskt göra precis precis allt jag vill i hela världen.
det kan jag.
bara jag gör det med hjärtat.
(till och med statistik..det är bara galet svårt att få in i just hjärtat...)