hon är liksom så där alldeles otroligt bra...

till och med när jag är så där fjantig och needy, så är hon där och är så där fantastisk och blåser på sår så gamla att jag knappt minns när jag fick dem, men som gör ont på nytt då och då....

som när man står på H&M och finner de där alldeles perfekta rutiga baggy-shortsen som bara ropar att "det är oss du velat ha i hela ditt liv!" (eller i alla fall sen du var stor nog att se på amerikanska komediserier och blev helt avundsjuk på amerikanska killarna som fick gå runt i för långa, rutiga boxershorts som såg fruktansvärt sköna ut).
och man köper dem, och är nöjd. tills man helt plötsligt står där och kommer på att man kanske borde köpa korta tjejshorts, kjolar och leggings med spets egentligen.
och man plötsligt får tårar i ögonen och blir så där fånig och hormonsnyftar (hormon - tänk på det. man får vara sån då) fram att man kanske inte är tjejig nog för henne och man blir helt orolig och får så där ont i magen och tänker massa hemska tankar tills man blir pytteliten.

och hon frågar vem i hela världen som fått mig att tro något sånt, och beordrar mig att aldrig någonsin tänka sådana tankar mer. och att hon älskar mig som jag är. som jag är.....
och man skäms lite grann och kan inte komma på vem mer än en själv och kanske H&M-reklamen som fått en att tro sånt egentligen...

att man överhuvudtaget vågar vara sådär fånig som man bara är innuti i det tysta med henne, och att hon säger precis de saker som går rakt in i hjärtat på precis rätt sätt... det säger liksom allt och så mycket...

när man till och med vågar vara sårbar. när jag till och med vågar vara sårbar.. när hon är den enda som jag någonsin kunnat sova nära med och låta bli tröstad och tryggad i hennes armar.
det är liksom stort...oerhört stort.
hon är mer än speciell.... hon är Någon.