och...

...så lämnade jag henne på tåget, gick av vid min delstation och såg Henne åka vidare mot Arlanda där inne med tårar rinnande nedför hennes kinder.
och "hon som inte gråter offentligt" stod där utanför, i mörkret på perrongen, och gjorde sig skyldig till höga snyftningar som ekade mellan husen...

nu är jag tillbaka i "min" stad som inte längre bär någon känsla av hem utan henne i den.
mitt hjärta känns som en fisk som hamnat på land, och förtvivlat kippar efter andan, och försöker överleva, trots att det är så svårt...

jag måste ha henne här. och jag måste ha henne snart. för alltid.
det är faktiskt jättejobbigt det här!
jag behöver henne för att kunna andas.
hjärtat brister mer och mer för varje gång vi säger good-bye.
det känns som jag glömmer bort hur man gör när man ler utan henne....
men med henne vid min sida är varje stund ett "hemma" och ett leende........
i natt sover jag ensam...


....jag vill inte......