andas djuuuuupt

om blogginlägg kunde tala, skulle det här ha en väldigt ljus och pipig röst....

helt plötsligt blir jag liten, liten, liten.
varför gör jag det här? (mm, jag vet att jag vet att jag vet varför jag gör det här)
men jag döööör...
självbevarelsedrift och common sence, please come my way?
jag räknar inte med något annat än complete disaster för stunden (baserat på...eh..okey, inte helt objektivt att basera stundande analys på fjärilar-i-magen-syndromet), och ändå, ändå tänker jag åka?!

jag vill ringa upp mamma nu, och fråga om hon tappade mig i golvet som liten. på huvudet. upprepade gånger.

istället ska jag packa, välja snygga kläder, och söka rätt på förlorat mod. så jag om ett par timmar kan släntra av bussen med ett snett leende och säga "Heey" och inte alls se ut som jag helst av allt velat ligga gömd under sängen.
jag borde valt drama och teater på gymnasiet.... men det är lätt att vara efterklok.

oh no, jag kommer fnittra så där....