and so the story goes...

efter att so far ha skrivit hemtenta i 1.5 dygn, tänkte jag att jag kan ta en paus, andas och fortsätta skrivandet på annat forum..
the classic story of the broked hearted?
may so be it.

efter att ha varvat ångest (oro inför L.'s tystnad) med ännu mer ångest (inför tentaplugg) hade jag nått min personliga gräns och lite till. I had to know. What I wanted to know var dock att jag hade fel.
Men det hade jag inte.
att hon sagt till mig att ta det lugnt, andas, inte oroa mig, frågat varför jag såg nervös ut..jag tycker det..jag tycker inte hon skulle sagt det så. hon tog ifrån orden sin betydelse. vad blir de nu?

på min säng. jag sitter, vill titta ner, darrar inombords, men möter henens blick. har samlat allt det mod jag inte känner att jag har. säger orden. jag har funderat, jag börjar undra..undra vad du tycker och tänker nu....
hon ler, nervöst. säger jaa...vad tycker du? vänder på det.
jag som måste våga igen.
jag säger som det är, som jag tycker. jag tycker ju om henne...
blundar. väntar. orden är ute. de är stora. jag är rädd.
hon, fortfarande tyst, nervös, ler, osäkerhet.
berättar om tid, om så mycket att göra, om att hon trodde att om hon bara fick tiden så..men att det borde ha hänt ändå om det varit så, och att det har inte gjort det. hade det varit så så hade det hänt, trots att tidne var borta från henne och oss.
berättar om att hon tycker jättemycket om mig, att jag inte får tro något annat. men att hon inte blivit kär. att hon bara inte blivit det. hon är ledsen.
det är jag med, men det säger jag inte.
följer linjerna i täcket med mitt finger. nickar, ser ner.
vi pratar.
jag ser att hon är ledsen.
hon ser det åxå, fast jag vill inte visa. inte visa, inte visa, inte visa, jag vet att det syns.
hon pratar massor, frågar om hon borde sagt det innan, att hon inte vetat, tänkt att hon måste bestämma sig, måste veta. känt sig feg.
jag vet egentligen inte hur mycket hon vet nu heller. fast hon sade att hon visste..
samtidigt 2 minuter senare vänder hon på det igen "men vad vill du?".
jag frågar vad det spelar för roll vad jag vill, jag kan ju inte få henne att känna...förstår inte frågan.
hon tystnar och förstår att det ju är så. jag kan inte bestämma när hon redan valt, vad skulle jag säga då?
hon säger att hon vill vara vänner, att hon tycker om mig, igen. att hon inte tror hon kan ge mig det där stora förhållandet som hon såg hos sweetie-m och hennes pojkvän.
jag förstår inte jämförelsen... det är annorlunda.
så säger hon att vi kan väl prata fortfarande, vi kan väl höras på msn, vi kanske kan..vi kanske kan fortsätta så här?
jag ser på henne att hon menar så här, som i faktiskt så här. så som vi har gjort. hon måste mena så, det finns ingen annan tolkning i hennes ord och ögon?
jag blir förvirrad... hon är inte den som strular på det viset, som jag har förstått henne. men jag hör att det är så hon menar, fast hon inte säger orden.
jag frågar vad hon menar..en lång, osäker, nervös harang som slutar med "som vänner"..men det lät inte som att det var så den började..
en nästan-kyss från henne när hon håller om mig i köket.
mycket prat, jag fixar middag åt henne. var normal, var okey, var stark. visa inte!
jag tror hela mitt kroppsspråk ljuger utan tårarna som bara finns på insidan.
de kommer när hon gått.
efter ta-hand-om-dig-vi-hörs-snart..
jag: mm..detsamma.hej...
in på rummet. gråta. ringa mamma. inte så stor....

tystnad.

fast hon har börjat höra av sig igen nu. prata.
jag, förvirrad, spelar som-vanligt-leken. men jag vet att hon nog vet, att det inte känns så på insidan..
naivt hopp, kanske hon ändrar sig. men det gör hon nog inte.
det gör hon nog inte. faktiskt.
det är lite jobbigt att hon faktiskt sett så mycket som jag inte sagt..att hon sett bitar som andra inte ser. bara helt av sig själv.
sånt ger falsk trygghet i kombination med ord som säger att jag ska sluta oroa mig..

jag tänker, jag ger upp. jag flyttar hem, leker straight. då behövs inga känslor finnas med. spela ett spel, inte bry sig.
men det kan inte vara så.
3 timmar efter hör jag av mig till fröken Hallsberg som stred för att jag skulle välja henne, inte L. skrev att hon hade rätt.. rätt när hon sade "jag tror inte hon kan ge dig det du behöver".
vi ska ses, ta en öl, och prata.
man kan lätt tro att det är återhämtat, att det bara var på ytan, sorgen. 3 timmar liksom...
men så är det inte.
det bara ser ut så...