sometimes thinking is quite overrated...

fick frågan om hur det gick till när jag kom ut för ett tag sedan, och det känns både intressant och lite sorgligt att tänka på hur otroligt många år som gick åt till all denna tankeverksamhet, fram och tillbaka, over and over again.

det är nog absolut oundvikligt i och för sig, även om jag fascinerat kikar på de som hoppat fram ur garderoben vid sextonårsålder, helt säkra på sig själva och världen.
och det är oh so viktigt att verkligen ta den tid man behöver, fundera, älta, känna efter etc ordentligt.. verkligen upptäcka och leta fram vem som är "jag" ur alla dessa intryck, upplevelser, förväntningar och känslor.

samtidigt kan jag inte annat än att tänka att sometimes, thinking is fucking overrated ;)

första gången jag blev förälskad i en tjej var jag nog... 9-10 år. jag förstod inget om vad det var, eller varför jag blev helt glad varje gång jag såg henne. det enda jag förstod var (sad but true) att jag nog inte borde säga något om det till någon, fast jag inte förstod varför..

sen följde oh so många år av förälskelser i diverse brudar, populära tjejen i klassen, svartrockarbruden, unga lärarinnor med brinnande passioner för att lära ut, jobbarkompisar, med mera med mera.
alltid följt av "oooh, hon är så fin!! jag är ju typ kä..nej...men det är jag ju inte. eller är jag det..? hennes ögon..och läppar..och jag skulle vilja kyss..eller...nej.. alltså..jag beundrar nog bara henne, eller vill bli kompis med henne väldigt väldigt mycket, eller jag skulle vilja vara som henne. och så skulle jag vilja....fast nej..inte skulle jag kunna göra det! det skulle vara jättekonstigt att göra det. jag tror aldrig jag skulle kunna göra något sådant med en tjej... tjejer är bara snyggare, så är det ju. det betyder ju inte att jag... och det har man ju hört om, att det är normalt för tjejer att vilja träna kyssar på andra tjejer. så att man kan bli bra på det när det kommer till killarna sen. det betyder ju ingenting...eller?" med mera, med, mera, med mera..

och alla dessa gånger när man tagit modet nog till att viska till sig själv att jo..jag är nog bi..så är det, jag är galet kär ju. och letat upp mamma i köket, med hjärtklappning av största mått och börjat:
"mamma...du...jag...eller du, det var ingenting förresten"
och sedan smitit in på sitt rum med värsta påslaget.

alla dessa tankar som ställde till det, som gjorde att man inte visste varken ut eller in kring vem man var eller vad man kände. när man egentligen bara behövde känna efter för att veta. åtminstone veta själv liksom. tankar som aldrig ledde någonstans kändes det som.

nej, ibland är handling att föredra.

som när jag äntligen, utan att veta alls vad jag var eller vad jag kände, med darrande ben gick på min första dejt med en tjej. blev upphånglad och nerknuffad i sängen och ett par timmar senare, efter att ha med en kyss (helt offentligt, vilket var rätt stor grej då) lämnat av henne vid bussen hoppade hem med små skuttande steg. Lycklig i hjärtat och nöjd med att ha haft mitt dittills absolut bästa ligg.
Fem minuter senare kom jag ut för min första person haha.

Det behövde liksom inte vara så svårt när allt kom omkring. ;)

så ibland, (säger hon som alltså är en överanalyserande varelse by nature och kommande profession), bör man alltså sluta tänka för en stund och bara handla.
att bara kasta sig ut och pröva lite is quite healthy. och shit vilka trevliga saker man kan finna på!