tro, hopp, kärlek, naivitet?
det börjar bli dags för ett eget inlägg om det här nu..
alltså...
jag tror inte att det kommer bli något mer mellan oss, men jag tror heller inte att det inte kommer bli det.
jag vet inte. och den vetskapen har varit vad som höll på att göra mig lite lätt galen under den tiden vi dejtade. jag vet. det finns mången blogginlägg att vittna om det.
men
just nu. just nu måste det få vara så. just nu kan jag inte göra något mer.
jag är tjejen som är hypersensitive for rejection, och flyr rakt in i någon annans armar för en kort stund om någon visar att den är på g att vilja lämna.
stolt? nej. men det är så.
den här gången, den här gången gör jag annorlunda.
inte så mycket by choice, men för att jag faktiskt inte kan göra annorlunda.
jag säger inte att valet står mellan att leta upp någon ny, eller att hänga kvar vid den gamla. det finns en alldeles utmärkt, och preferrable, gyllene medelväg som handlar om en själv. å jo då, jag vet det.
jag är bra på att vara själv åxå. det är viktigt. kanske är jag bättre på att vara själv än tillsammans. men det är en annan historia.
men saken är den att oavsett vad som händer nu..så måste jag vila i detta som det är.
jag stannar inte kvar för hennes skull, jag stannar inte kvar för att jag tror att hon och jag behöver komma att bli "vi". nej.
jag stannar kvar för att mina känslor vägrat gå.
och för att oavsett vad så just just nu - just nu är varken hon eller jag helt färdiga med varandra. på något plan. liksom det står skrivet över hela mig, står det skrivet över henne. jag lovar, det gör det. utan tolkningar, så gör det det. ändå.
kanske är vi på väg att bli färdiga med varandra, kanske är vi på väg mot att bli allt annat än färdiga.
jag vet inte.
jag vet åxå att hon inte vet. inte vet vad hon vill, inte vet vad hon känner. än.
och jag är inte färdig förrän jag vet. antingen vad hon vill, eller vet att jag vill något annat än vad jag vill nu.
jag måste vänta och låta saker och ting bara hända, visa sig. inte styra allt, för det kan jag ändå inte.
may it be...
I may not like it, but may it be.
alltså...
jag tror inte att det kommer bli något mer mellan oss, men jag tror heller inte att det inte kommer bli det.
jag vet inte. och den vetskapen har varit vad som höll på att göra mig lite lätt galen under den tiden vi dejtade. jag vet. det finns mången blogginlägg att vittna om det.
men
just nu. just nu måste det få vara så. just nu kan jag inte göra något mer.
jag är tjejen som är hypersensitive for rejection, och flyr rakt in i någon annans armar för en kort stund om någon visar att den är på g att vilja lämna.
stolt? nej. men det är så.
den här gången, den här gången gör jag annorlunda.
inte så mycket by choice, men för att jag faktiskt inte kan göra annorlunda.
jag säger inte att valet står mellan att leta upp någon ny, eller att hänga kvar vid den gamla. det finns en alldeles utmärkt, och preferrable, gyllene medelväg som handlar om en själv. å jo då, jag vet det.
jag är bra på att vara själv åxå. det är viktigt. kanske är jag bättre på att vara själv än tillsammans. men det är en annan historia.
men saken är den att oavsett vad som händer nu..så måste jag vila i detta som det är.
jag stannar inte kvar för hennes skull, jag stannar inte kvar för att jag tror att hon och jag behöver komma att bli "vi". nej.
jag stannar kvar för att mina känslor vägrat gå.
och för att oavsett vad så just just nu - just nu är varken hon eller jag helt färdiga med varandra. på något plan. liksom det står skrivet över hela mig, står det skrivet över henne. jag lovar, det gör det. utan tolkningar, så gör det det. ändå.
kanske är vi på väg att bli färdiga med varandra, kanske är vi på väg mot att bli allt annat än färdiga.
jag vet inte.
jag vet åxå att hon inte vet. inte vet vad hon vill, inte vet vad hon känner. än.
och jag är inte färdig förrän jag vet. antingen vad hon vill, eller vet att jag vill något annat än vad jag vill nu.
jag måste vänta och låta saker och ting bara hända, visa sig. inte styra allt, för det kan jag ändå inte.
may it be...
I may not like it, but may it be.
3 Comments:
Jag vet precis vad du pratar om. Hoppas att det löser sig!
tack darl'! jag vet att du förstår *kramar på*
Du är så vettig ibland! :) Enda man kan göra är ju att låta sig känna. O se vart det bär. Det fixar sig säkert, på ett eller annat sätt. Jag hoppas på ditt sätt!
Skicka en kommentar
<< Home