lycka..

..kan åxå vara att få tillbaka sitt första normala cellprov på två år och veta att man inte längre balanserar mellan frisk och ökad risk för livmodercancer.
att känna benen skaka och hjärtat slå, huvudet snurra och veta att den här gången är resultatet avgörande, öppna och se orden "helt normalt".
att känna tårar komma när 2 års oro faller av en är åxå en form av lycka. en väldigt skön en.

idag har varit en bra dag!

en sån där dag man blir glad av.
jag har hängt med folket i skolan som är nytt men som jag tycker om att hänga med i skolan.
och ondsinta föreläsarnens lektion var faktiskt intressant (och kort), trots att hon såg minst lika elak ut som vanligt.
jag hade bara en enda kommentar på hemtentan som fåtts tillbaka, och det var "klockrent!"
och jag hade flätor, och fick höra att jag var söt.
jag han läsa hela resten av boken jag måste läsa, utan att det kändes smärtsamt eller att överstrykningspennan tog slut.
och tack vare bästa ze7en tror jag jag är virusfri - och kan därmed prata på msn utan att tala om för hela min bekantskapskrets att de är otroligt sexiga, och (mindre smickrande) ge dem lite virus samtidigt.
jag fick mina och Baby's tågbiljetter (som jag visserligen betalade två-fucking-tusen för i helgen, men ändå..).
jag gymmade och ökade, och känner mig därmed otroligt (och obefogat) jääättestark och nöjd som en..en...en nöjd person.
och tjejen på gymmet som jobbar där och har rött hår log stora strålande leenden mot mig så fort hon såg mig. (jag vet inte varför, men tänker att det kanske var flätorna det med).

såna där små saker som gör det, hela dagen.

(och dessutom satt tröjan snyggt)

på tal om kompensationsstrategier....

..så tyckte väl min egen fantasi den varit lite väl taskig mot mig i förra nattens drömmar.
flygplan, misshandel och strippande mödrar - det kan man inte bara komma undan med hur som helst utan att säga "förlåt!"

så i nattens drömmar kom en stor låda addresserad till mig. i den fanns kläder från Baby samt burkar med piller - lyckopiller, piller mot ADHD, all sorters psykofarmaka - i smakprovsburkar (??!!). Jag och lillebrorsan poppade piller som galna, till frukost och 10 i taget, blev höga som hus och lallade omkring i drömmen.
Vaknar snurrig och yr, känner mig lite lätt bakis och undrar vad fan det är för fel på min fantasi egentligen...
"eh, förlåt för de senaste nätternas mardrömmar. här får du lite imaginära dröm-psykologdroger. sov sött och vakna gladare!"
det känns bara inte riktigt som normalt fungerande....

kom och sov med mig?

det är inte bara vaken tid som jag behöver henne, min Baby.
jag behöver henne även nattetid, för att inte bli traumatiserad av mina egena drömmars psyko fantasi.
aldrig sover jag så sweet och innocent som när hon sover bredvid.
nu är jag tillbaks till att sova med Joey, and that just ain't the same. förutom att han är 3 äpplen hög och lurvig mest överallt (han är en storvuxen björn) så tar det mig en evighet att somna, och drömmarna är allt annat än fuzzy.
i natt skulle jag flyga flygplan, men var tvungen att sitta i cockpit mittemellan piloterna, så jag inte bara behövde känna alla läskigheter men åxå se dem. isch.
dessutom blev jag slagen tills jag var lila av pappa, och mamma provade sexiga nylonstrumpbyxor på en balkong, bara iklädd nylonstrumpbyxor, och dansade och vinkade topless till alla förbipasserande.

det verkar som alla onda ting är tre...det hade räckt gott och väl med ett av temana. och ingen ska behöva få se sin mamma porrdansa i nylonstrumpbyxor. inte ens i drömmens rike.

jag har ett plåster över hjärtat...

...ett stort ett. ett med bamse. ett som jag fick runt femtiden igår morse för att våra hjärtan inte skulle göra för ont när vi var tvunga att säga goodbye och radion timade oss och bara spelade låtar om sådana som åker idag, och sådana som saknar sådana som åker.

jag tittar på plåstret.
bamse - det är styrka och mod det.
men det gör fortfarande ont.....
första natten igen att somna ensam, första morgonen att vakna själv...

jag känner mig som en blomma som man bryter av ett blad på. när man har den i ett sånt där ljus, ni vet. då man bara kan se hur blomman strålar ut smärta.
om jag var i det där ljuset tror jag jag skulle vara självlysande.

jag trodde verkligen att det skulle vara lättare och lättare att säga hejdå, att man var van, och att man visste att man ses ju "snart" igen.
det är det inte. det är svårare. svårare som tusan.
hemma känns inte längre som hemma.
det känns bara som ett blått rum. bara.
hemma känns som...att hemma kan lika gärna vara borta, men att det blir hemma för att hon är där. jag känner mig hemma hos henne....
jag vill flytta, göra ett nytt hem, med båda våra namn på brevlådan.
där vill jag bo.

det hjälper inte ens att tänka på att harry potter kommer ut på onsdag. och när inte ens DET hjälper - då är det illa...

36 dagar tills nästa gång.
36.

om en kvart...

...påbörjar jag resan.
och om 10 timmar kysser jag Henne.
det har varit dagar av illamående, gömma sig under täcket när man ska sova, och tårar både innanför och utanför ögonlocken - jag är fortfarande så himla rädd för att flyga.
men vad gör man när hon är värd det?

nu är det jobbigt som tusan.
men om 10 timmar är det värt det.

på halloween ska man skrämma barn

jag tänker att det kanske har hänt lite i alla fall sen gym-kortet ploppade in i önskat födelsedagskuvert, när jag kommer hem på besök och spänner armmusklerna på skoj för lillasyster - och hon skriker (för att hon tycker det ser läskigt ut med linjerna).

visserligen är hon liten, och så mycket muskler har jag knappast.
men ändå....
lite kul är det!

hemma

min trygghetsplats är en krigszon.
så som det alltid varit.
så som det kanske alltid kommer att vara.

jag undrar vad vad det egentligen gör med en människa.

i hate it. i so fucking hate it.