(¯`·.¸¤’..:: life according to tess, a queer kind of fairytale ::..’¤¸.·´¯)
27 april 2007
oh she's back!
förövrigt så har jag en personal stalker på QX. de flesta kanske skaffar sig personal trainers eller personal coaches, eller councellers eller så...men jag har en alldeles egen personal stalker. det är inte riktigt lika trevligt, men å andra sidan så kan man se det som så att jag slipper betala något för henne...
det är rätt så knepigt, för man kan inte blocka henne, eftersom hon byter konto när man sagt "nej jag vill inte fika med dig men ha en bra dag" tillräckligt många gånger. och så kommer hon tillbaka och säger "hej" igen, och låtsas vara någon annan. fast det är rätt genomskinligt, eftersom hon är den enda jag känner till som skickar 2 mailsvar (olika svar) på varje svar man eventuellt skickar tillbaka. och dessutom skickar 10 mail på 10 minuter. seriöst. och om man inte svarar så kommer det ett "varför tycker du inte om mig??? döm mig inte! snälla, snälla, snälla vad har jag gjort?" i stort sett. (vi har lite tankar kring det här, jag och min DSM-IV).
lite extra grädde på moset denna gång var att hon kom tillbaka efter kanske ett uppehåll på 6 månader och hette nästan precis samma nick som jag gör. jag vill säga att jag känner mig utvald...men det gör jag inte riktigt....
I dont like being mean.....but experiences say she will not go away if I'm not...
när till och med statistikboken lägger sig i det där med sexualitet...
"imagine a world in which everything is the same, people are identical in all respects. they wear identical clother, they eat the same meals, they all are the same heights from birth, /...../they do not have sex as we know it since there are no sexes so everyone self-reproduces at the age of 30../...../ they are all called Sandra Green."(howit, cramer -05)
Om jag får gissa så är Sandra Green ett brudnamn. så om jag får gissa så är det en värld fylld av bara tjejer... so...sex as who knows it? även om heterosex bland heteromänniskor är det vanligaste i frekvens rent statistiskt sätt, så känner de väl för fan till homosex? sen kan man undra kring varför det just blev en värld av bara brudar som inte har sex "så-som-vi-känner-till-det" och inte en värld av bara Simon Green's..
men det är bara en parantes innan jag går vidare till att läsa om varianser, korrelationskoefficienter och standardfel. det eller gör en djupdykning om de tre brudarna på min gräsmatta som spelar kubb iklädda identiska svarta leggings med spets. och hur det för vad jag minns som inte alls så värst länge sen kallades "tights" och officiellt var det allra fulaste som kommits på på 80-talet, och vad fan som egentligen gick fel sen dess...
yes yes yes ye-essssss! en god nyhet klämde sig in redan klockan 8:20 denna morgon. det ser ut, med stor sannolikhet, som att jag kommer få sommarjobb! vilket jag aldrig trott, med tanke på att min ansökningsprocess (pga tidsbrist) sett ut som så att jag lyft telefonen EN gång, och sagt, ungefär 1 månad efter det att man BÖR söka jobb, att "hej...skulle jag kunna få jobba hos er i sommar?" och eftersom det varit tyst i ungeför över en månads tid från deras håll, och jag trodde jag var totalt bortglömd i en byrålåda, egentligen inte ens där eftersom jag inte skickat in några nya papper. Men hon lät på telefonen idag som att det var ju självklart! och till och med så att det var helt okej att jag hade 2 veckor i juli där jag nästan inte jobbade alls, men lite mer innan och efter. juli - när alla ordinarier har semester och jag trodde att man var körd på 2 sekunder om man knystade om att man behövde vara fri då.
this might seem like a tiny thing - but it so means the world right now.
och - jag har fått reda på att telefonkortet i alla fall fungerat den här perioden som det ska. nu gäller det bara att ta reda på när jag började använda det förra perioden, för att se what I can do. worst case så får jag betala way too much this month. men jag kommer i alla fall inte behöva betala 18 000 spänn varje månad i resten av mitt liv, som det ser ut. (okey 1200:- men same shit for a student)
och.... även när allt känns som svårast. när jag ringer hem till mamma 5 gånger på en kväll och snyftar för att livet känns så tungt i denna stund... även då så kan jag inte låta bli att le med hela mitt hjärta när Baby ringer på kvällen. hon gör så mycket. bara att höra hennes fnitter över något helt annat, eller sättet hon andas på, eller de där ljuden hon gör som jag inte alltid ens förstår vad de betyder... bara det sätter mark under mina fötter och lugna händer på mina axlar igen. faktiskt. det ska bli bra det här! alltihop.
just nu är ekonomisk-ångest inte riktigt det som behövs som krydda på vardagen....
efter att ha drabbats av lätt panik de första två telefonräkningarna, var jag duktig nog att inhandla en av de där fantastiska uppfinningarna som kallas förbetalda utlandskort. och som innebär att man kan ringa vart som helst i hela världen och snacka för lokaltaxa. Men ÄR det inte underbart så säg?! Jooo - det ÄR det!
NÄR det fungerar. jag visste inte att ångesten skulle bli precis lika stor denna gång när jag öppnade telefonräkningen. Men jovisstserru. Alla mina utlandssamtal utom TVÅ har registrerats just som normala utlandssamtal (dvs - asdyr taxa). och en månadsräkning på 1200:-.
Jag ringer till kortföretaget, som har registrerat 27 mycket väl fungerande samtal via deras kort. Jag ringer till comhem, som har registrerat TVÅ.
Panic is my middle name.
Nu vägrar jag betala för att få en samtalsspecifikation från Lycatels telefonkontor på Irland (en adress som jag inte ens riktigt förstod eftersom han bröt på irländska, vilket är svåraste dialekten i världen, och det var dålig connection). Och jag hoppas att ett långt, tydligt och hårt brev till Comhem med alla kortuppgifter, kopior på allt här och där, ska räcka, och att de ska ringa mig snaras och tala om att jag visst bara behöver betala kanske 200:- den här månaden.
Fan fan fan fan faaaaaaaaaaaaaaaaaaaan. Det räcker nu. Verkligen. Snälla...just nu räcker det. Tro mig.
tre saker som skrämmer mig... 1) att förlora någon jag älskar 2) nålar som inte jag håller i 3) saker som inte är som man tror att de ska vara, utan på något helt annat ologiskt, läskigt sätt
tre personer som får mig att skratta... 1) Baby 2) Mamma 3) Jocke *bonus: Dawn French in the vicar of Dibley och Phoebe i Vänner
tre saker (?) jag älskar... 1) Baby ♥ 2) min familj 3) mina fina i världen
tre saker jag inte förstår... 1) (appropå punaniii's svar- ) hur nån kan vilja utbilda sig till gynekolog! 2) varför min manliga lärare drar upp sina byxor så högt att man oroar sig för att han ska bli steril 3) elaka människor (det ovan är inte elakt - det är en seriös undring plus obehag över visad..eh..utrustning)
tre saker som finns på mitt skrivbord... (ehm...dags att städa...) 1) en kitchig dag-till-dag tecknad bordskalender med pin-up girls 2) en skiss på mitt skrivbord av tweety och ett "I ♥ you" dolt under tangentbordet (från baby. och vi kan även dra slutsatsen av att det finns en dator på mitt skrivbord därmed) 3) ett litet ulligt får från ze7en
tre saker jag vill göra innan jag dör... 1) the whife-and-kids thingie 2) åka tillbaka till USA 3) sprida lite lycka, glädje, tröst och kramar ut i världen *bonus: skriva minst en bok
tre saker jag kan göra... 1) vifta på öronen och buktala lite grann 2) göra saker som jag egentligen inte vågar 3) tänka efter innan (oftast)
tre saker jag inte kan... 1) ljuga 2) hålla tyst när någon är dum mot någon annan 3) vara utan musik
tre saker jag tycker att du ska lyssna på... 1) komplimanger och folk som talar 2) mig 3) sia- breathe me
tre saker jag skulle vilja lära mig... 1) just nu - tyska 2) ordentligt skejtboardande 3) självdisciplin, planeringsförmåga och att prata lite mer
tre favoriträtter... (ehm....ehm....mat är ju så jävla tråkigt!) 1) pasta, pesto och bönor 2) grekisk sallad 3) min veggie-färssås
eh...nu kryssade jag ju mest i den här för att jag tycker om att fylla i saker och ting....meeen - utmanas den som utmanas vill?
och jag inser att det som så många håller på och säger till mig med jämna mellanrum kanske faktiskt är sant i alla fall.. jag måste visst vara bra mycket starkare än vad jag tror.. jävligt stark. fast väldigt trött åxå...just nu. igen.
och jag ringer hem till mamma, får en påminnelse om att jag måste andas också medan jag räddar världen. att det inte kan vänta till efter. jag tänker att det finns nog aldrig något efter, mer som små pauser då och då, och att jag måste komma på något sätt att andas effektivt medans.... det gäller att vara praktisk...tydligen. och hon säger att jag måste hinna med att göra något bra, bara för mig åxå, under tiden. och jag minns inte vad det är just nu....
ibland undrar jag, vem ska rädda mig när jag räddat alla? vem ska hjälpa mig att andas? och tänker på att bara för att man är stark så betyder det inte att man inte känner sig liten och svag ibland.
jag har försökt blogga flera gånger nu... men jag måste ha packat ner inspirationen i hennes väska och skickat med den till tyskland... det är en vecka och en dag sedan nu. sedan jag satte henne på tåget och ville strypa sj's kundkontaktperson som sade att det inte var deras fel om hon inte hann med tåget till flyget, fastän det var de som var försenade, inte vi... jag satt kvar på stationen tills jag visste att hon hann med anslutningen, och jag inte skulle behöva hota den sura sj-gubben med mina 170 cm ilskna, kärlekskranka uppsyn tills han isåfall skulle trollat fram en taxi.. en vecka och en dag.. och det har liksom inte gått över.. det där som kallas saknad och som känns i hela kroppen hela tiden. det gör fortfarande ont att jag inte kan vakna mitt i natten av att hon kysser mig, eller borra in huvudet i hennes hår och bara andas, och bädda för goda drömmar. det gör fortfarande ont att jag inte behöver planera morgonen med flera timmars marginal för att hon är så morgontrött. det gör fortfarande ont att inte hångla 10 timmar och äta frukost klockan fem på kvällen och ha det som enda officiella aktivitet den dagen. och det gör ont att inte sitta vid datorn genom att sitta bakom henne och pussa henne i nacken, ont att inte bli nedbrottad tills man får träningsvärk och förvånad inse att man inte alls är starkast trots att hon är så liten och man alltid är den som vinner. jag har ingen att förlora mot nu... och jag saknar. jag vill förlora i brottning, jag vill titta på när hon shoppar och bära hennes påsar, jag vill höra hennes mångna frågor om glass, jag vill se på henne när hon sover, jag vill ha text på olika ställen på kroppen, och jag vill känna hennes doft vart jag än vänder mig. jag vill dela våren med henne, och göra bort mig när jag ska ta upp skateboardandet, jag vill utmana henne till att bada naken mitt i en kall natt i april, och frysa ihjäl mig och ändå försöka se modig och oberörd ut för att hon är där. och misslyckas med detta.
hade jag bott på skavsta flygplats, och hon hade bott på en flygplats i holland (ja...fråga mig inte varför holland) så hade jag kunnat åkt dit för 39:- just nu. fast nu bor jag inte på en flygplats, och hon bor inte ens i holland.
nästan alla mina komma ut-upplevelser har varit rätt så mycket mer positiva än vad jag någonsin trott. undantaget att pappa började fråga om barnalstring, insemination, normalitet och annat trevligt småprat, samt en och annan person som man ögonblickligen ser föreställer sig en i sänghalmen med en tjej (det klarar jag mig rätt så bra utan..att man är homo gör det inte per definition helt plötsligt okej att på ett väldigt uppenbart sätt föreställa sig personen in action).
mindre coolt är även obekväma reaktioner från professionella... som när man ringer sjukvårdsrådgivningen, frågorna leder fram till att man så småningom lite nervöst, men med normal ton säger att "nej..jag tror nog inte det, jag är homosexuell", och barnmorskan säger lite senare "ja....nej jag...eftersom du sade....du vet...det där du sade...så är ju inte det aktuellt" är det jättesvårt att säga ordet "homosexuell" på telefon? jag vill helst inte vara "det där du vet du sade förut....". det känns inte riktigt lika bra...
om hela länet ringer dit så kan jag knappast vara den första flatan hon pratat med...
det känns tomt innuti, och jag vet inte vad jag ska göra... solen skiner utanför mitt fönster, men jag fryser. mitt rum luktar som henne fortfarande...jag nosar extra mycket på kudden.. min nalle har hennes t-shirt på sig, hennes tandborste är medvetet kvarlämnad bredvid min. på mina båda armar står med stora blåa bläckbokstäver "JAG ÄLSKAR DIG", "ALWAYS & FOREVER".
Vi säger ord som borde vara för stora för oss, men som känns som om de passar precis, vi tänker samma underliga och förunderliga tankar samtidigt och häpnar över hur det kan vara så... hennes ögon är så mjuka att jag inte kan låta bli att tänka på honung, fast det inte alls känns som det är det man brukar tänka på när man tittar i ögon. hennes läppar är lätt vinklade uppåt i hörnen, så det alltid ser ut som hon ler någonstans, och jag måste titta på dem för jag kan helt enkelt inte sluta... hon brottar ner mig inför min familj, får mig att fnittra och pipa om nåd, hittar ställena precis där jag är kittlig som andra fått leta efter i åratal för att hitta, och jag har både gråtit och skrattat med henne dessa dagar. jag som inte gråter med någon och nästan alltid skrattar tysta skratt... jag vet inte om hon har varit här länge eller kort... 12 dagar skulle kännas som jättelänge... men de gick så fort...samtidigt som det känns som hon har varit här alltid - för hon har blivit en helt naturlig del i min vardag... och ska vara det... hon passar i mina armar och jag vill inte släppa henne...
vi har hittat vår sång och ristat in våra initialer i borgholmsslottsruins väggar. vi har byggt minnen och drömmar. vi har delat allt, och jag har både vunnit och förlorat mig själv på ett sätt som jag inte visste var möjligt....
och....och...och....jag saknar henne så.... vi säger "snart, snart, snart igen!!!" men jag bara önskar snart vore nu....
♥ i miss you! ♥ ___________________________________ uppdatering: jag gjorde riktigt bra ifrån mig här hemma faktiskt...tills nu... tills jag kröp ner i sängen, i ihopsnurrade lakan och luktande kuddar, ringde hem och pappa svarade och sade "har hon åkt nu?" med en mjuk röst... det kom mest bara ett litet pip som skulle föreställa et "ja" då... och han fortsatte med hur bra det var att jag hade "en vän...en..en hjärtevän". och hur han tyckte om henne, och om hur det skulle bli bra, och om hur det viktigaste var att vi hade det bra. och om vart han tyckte vi skulle åka och se nästa gång hon kom... pappa som tycker jag ska skaffa en pojkvän egentligen ochbli som vanligt.. det gick inte så bra efter det... var tvungen att prata klart fort med min lilla, pipande röst.. och nu fläckar tårarna tröjan hennes på nallens mage.. och jag vill inte gå ut i solen.
man märker att man är nervös och distraherad t.ex. när man lyssnar på mp3 utan att sätta på mp3'n... nu är hon i sverige!!! och ska klara sig helt på egen hand igenom 2 bussbyten och 2 tågbyten. och jag går runt inne i mitt rum fram och tillbaka med mobilen i handen... jag borde passa på att föda barn nu, inte för att jag är gravid, utan för att jag krystningsandas helt perfekt hela tiden...
jag tror jag ska städa korridoren nu, för rummet har jag redan städat...två gånger. sen kan jag ligga lite på golvet och pipa ett tag tills klockan börjar närma sig 10 ikväll då jag ska försöka bli cool igen och åka och hämta upp henne på stationen.
Lillasyrran: I påsk kommer min storasyster hem med sin flickvän! Kompisen: oj!!!!...är hon BÖG? Lillasyster: *stolt* Nej, hon är flata!
förövrigt har hon gått runt till hela sin skola på eget bevåg och talat om för alla att man visst kan gilla någon av samma kön. det kommer vara världens mest välinformerade lågstadieskola, och det är min lillasyster som gör det. jag är stolt!
och imorn kommer hon, Baby! jag försöker lugna mitt pirr i magen genom att ringa runt och koordinera och informera halva sveriges länstrafik, samt sj. sådant jag inte ens visste om att jag kunde, eller visste hur man gjorde. tydligen så vet jag det. eller så är motivationen bara väldigt hög i kombination med dinosauriefjärilar i magen (de små söta citronfjärilarna är long gone nu). jag har hört att man växer med utmaningar.. och man är inte modig om man inte är rädd...
